Imorse var jag uppe och fodrade och släppte ut hästarna och kollade även till Peach såklart. Såret såg ut att ha läkt fint i alla fall, även om det var lite varmt och svullet runt om. Peach fick röra sig lite i ridhuset i alla fal, och idag markerade hon lite i trav stundtals, men tror mest att det är på grund av svullnad och ömhet. Jag lade sedan nytt bandage runt benet innan min glada lilla Peach fick gå ut i hagen, ganska oberörd trots allt. 

Något som jag dock tänkt på sedan jag hoppade i onsdags är vilken stor skillnad det är i hoppningen med Peach. Det är ganska otroligt vilka framsteg vi gjort faktiskt, och oftast märker man inte hur långt man kommit förrän man tittar i backspegeln. Vilket är precis vad jag gjort nu!

Här har vi ALLRA första gången jag hoppar Persikan. Första språnget på filmen är det första skuttet vi någonsin tog tillsammans och jag kan knappt tro att det är samma Peach. Jag kunde verkligen inte galoppera på Peach i början, dels var det svårt att sitta ned i sadeln, men det svåraste var att hålla ihop henne och få under bakbenen och samtidigt få upp huvudet och ihop halsen. Som man ser på filmen så har jag väldigt svårt att rida ihop henne, och därav blev det ingen eftergift i sprången. Peach är dock positiv, men man ser att hon stannar till lite innan varje språng, och dessutom länger ut halsen ännu mer. 


På den andra filmen, som togs i november, har Peach blivit hoppad mer eller mindre kontinuerligt i drygt två år, men där kom istället vårat andra problem fram. Och det var att när Peach insåg vad roligt det var att hoppa, så ville hon själv välja tempot. Hon blev stark och otroligt pigg och dessutom ganska osäker när jag inte var tillräckligt tydlig med det jag ville. Man ser mellan tredje räcket och oxern vad pigg hon blev, och varje pass var som en dragkamp mellan oss.


Och så har vi den sista filmen, som togs i onsdags, med det NYA BETTET. Jag har tjatat om det här bettet hur mycket som helst sedan jag köpte det, men jag tror ni förstår själva om ni jämför den här filmen med den förra. Snacka om skillnad! Bara den saken att hon inte drar EFTER hindret är ju en sådan stor grej liksom. Hon är dessutom välbalanserad och lyhörd och framförallt lyssnar hon och TRIVS med bettet. Hon hoppar med fin teknik och genom ryggen, vilket gör jobbet lättare för mig och möjligheten till eftergift ökar. Räckena tror jag var runt 1m, och det kändes som ingenting, tack vara kontroll och en bra galopp. Så nu är jag verkligen peppad på att fortsätta träna och börja tävla!