Anjou
Publicerat den i Hästarna
När vi fick hem henne var det dock som en helt annan häst. Det första hon gjorde var att slita sig ur transporten och springa iväg över området. Lyckligtvis fångade vi in henne till slut, men vi insåg redan då vilka nerver hon i själva verket hade. Hur hon betedde sig under tiden vi var och kollade på henne under provridningen, är fortfarande lite av ett mysterium, då vi fick en helt annan bild av henne när hon kom hem till oss. Dock försökte vi verkligen och gav henne massor med tid att lugna ner sig och sätta sig till ro i stallet, men nerverna försvann aldrig. När vi skulle leda henne till ridhuset och det blåste var det en ren mardröm att försöka få ner henne, hon dansade runt och blåste upp sig och var nära att slita sig några gånger. I ridningen gick det något bättre, men hörde hon något utanför ridhuset kunde hon bli på tårna och få "spel". Och det var just det som hände bara tredje gången jag red henne. Jag travade längst ena långsidan, när hon plötsligt hör något utanför och sticker iväg i sken/galopp, följt av några hopp och bocksprång. Jag, som var helt oförberedd, lyckades hålla mig kvar resten av långsidan och kortsidan, men sedan flög jag av i sargen i hörnet och slog i huvudet och svimmade av. När jag kom på fötter igen hade mamma precis lyckats fånga in henne, men jag hade under fallet tappat andan och fick kämpa några sekunder med att få in luft i lungorna igen. Det visade sig sedan att jag fick en mindre hjärnskakning, men som tur var fanns det en i stallet precis vid ridhuset som kunde hoppa upp och rida lite på henne. Jag satt även upp och red några minuter efter henne, bara för att komma upp i sadeln igen.
Linda, som hade ridit Anjou den gången jag ramlade av, hjälpte även till att rida henne under några månader. Det gick väldigt bra för dem, och de var med på både dressyrträningar och hoppträningar, men nerverna hade hon alltid kvar. I övrigt var hon väldigt snäll och gosig, och ganska lugn inne i stallet, men så fort vi kom utanför så var det häst överallt. Jag red henne några gånger för Linda, men på något sätt klickade vi aldrig, och jag kände aldrig att jag kunde lita på henne. Vi köpte henne ju under vintertid, och den vintern var det extremt kallt, så vi försökte skylla det på kylan och överskottsenergi, men oavsett hur mycket hon fått springa av sig, så fanns nerverna alltid där, och vi började inse att vi inte kunde göra mer ursäkter för henne. Man kan ju inte ha en häst som man inte kan lita på, och dessutom hade jag blivit ganska rädd efter att jag flugit av henne, vilket gjorde att jag ogärna ville rida på henne när hon var på sin nerviga sida, vilket var nästan jämt, och man kan ju inte ha en häst som man inte vågar rida.
Jag insåg därför att det inte fungerade, och vi valde därför att sälja henne. Jag hade henne i drygt fyra månader. Jag hade sett fram emot att träna och tävla henne, och att hon skulle bli min nya pärla, så som Wilma hade varit, men så blev det inte. Hade jag fått haft henne på prov innan jag köpte henne, hade vi ju märkt på en gång att det inte skulle fungera, och lämna tillbaka henne, men nu fick jag inte det, utan vi var tvungna att köpa henne på en gång. Därför försökte vi verkligen under de här månaderna, men inget vi gjorde hjälpte. Vi trodde att hon bara behövde tid att finna sig till rätta, men det blev inget bättre, snarare tvärtom. Då hon visat sin rätta sida för oss, och var så pass nervig, var vi tvungna att gå ner i pris när vi sålde henne, men vi lyckades ändå sälja henne till en bra ridskola i Stockholm. De ville ha mer "tävlingsämnen" än den typiska ridskolehästen, och de fastnade för Anjou. I en ridskola är det fasta rutiner, och det finns alltid någon som klarar av att rida och sköta henne på en sådan stor ridskola, vilket gjorde det till ett perfekt val. Idag tävlar Anjou både hoppning och dressyr med olika elever, och hon fungerar väldigt bra i verksamheten, men nerverna har hon kvar.
Jag vet inte om jag skulle säga att jag ångrar att jag köpte henne, för jag tyckte ju ändå hon var en riktigt mysig individ, men jag skulle ju aldrig göra om det igen. Mycket av mitt självförtroende försvann i samband med att jag ramlade av Anjou, och det är först nu med Peach som det har kommit tillbaka... Men Anjou var ju trots allt ett steg som förde mig närmare Peach, och det skulle jag aldrig vilja ändra på. Jag tror att allt händer av en anledning, och att vi inte kan gå direkt från A till D, utan att vi båste ta B och C först. Kanske beror det på att jag läst för mycket av Alkemisten, men det är i alla fall min uppfattning!
Efter att jag sålde Anjou fortsatte jag att leta efter en ny storhäst, men det skriver jag om en annan gång.
fortsättning följer…
Jag vet inte om jag skulle säga att jag ångrar att jag köpte henne, för jag tyckte ju ändå hon var en riktigt mysig individ, men jag skulle ju aldrig göra om det igen. Mycket av mitt självförtroende försvann i samband med att jag ramlade av Anjou, och det är först nu med Peach som det har kommit tillbaka... Men Anjou var ju trots allt ett steg som förde mig närmare Peach, och det skulle jag aldrig vilja ändra på. Jag tror att allt händer av en anledning, och att vi inte kan gå direkt från A till D, utan att vi båste ta B och C först. Kanske beror det på att jag läst för mycket av Alkemisten, men det är i alla fall min uppfattning!
Efter att jag sålde Anjou fortsatte jag att leta efter en ny storhäst, men det skriver jag om en annan gång.
fortsättning följer…