Det sista jag skrev på bloggen innan jag slutade skriva var ju att vi hade köpt tillbaka min förra ponny Wilma, och att jag precis tagit första ridpasset på henne, vilket var väldigt roligt och underbart.

Wilma fortsatte att ridas igång, men vi märkte att det var något som inte stämde. Redan första dagen hemma i hagen märkte vi en stor hård galla på ena bakbenet. Vi frågade de förra ägarna, och tydligen kunde hon få så. Dessutom hade hon ju vilat i ca 7 veckor, och dessutom haft lite problem med pälsfällning och B vitamin brist, som kunde ha påverkat. Så vi avvaktade för att se hur gallan skulle bete sig när vi satte igång med arbete och ridning.
Vi tog det väldigt lugnt med henne, men jag märkte att hon kändes lite ojämn och oren. Wilma var dock en sådan häst som nästan alltid kunde kännas lite oren när hon vilat en period, så vi tänkte att det helt enkelt berodde på stelhet. Men när problemet kvarstod, och även gallan, som fortfarande blev hård mellan ridning, så valde vi att åka in och undersöka henne på klinik.

Vi gjorde en utförlig undersökning, med böjprov, longering, röntgen och UV. Det var det bakbenet med gallan som hon reagerade på, men röntgen visade inget som skulle ha någon påverkan. Vissa mindre pålagringar hittades, men en gammal tävlingsponny i hennes ålder så var det inte så konstigt. Det var istället när vi kollade ultraljud som vi hittade problemet.
Det som upptäcktes var ett väldigt uttänjt och förtjockat ringband, som låg och tryckte mot nerver, vilket orsakade skadan och smärtan som Wilma kände under ridning. Vi provade då med metacam, då operation på en häst i hennes ålder inte alltid var värt det, speciellt inte då operationen inte gav så bra resultat när det handlade om bakben. Hon gick på metacam i två veckor, och gallan blev något bättre under den tiden, och Wilma rörde sig bra utan att markera. Men så fort behandlingen var slut kom problemet tillbaka, vilket innebar att ringbandet inte klarade av att dra ihop sig självt.
Man kunde ha fortsatt med behandlingar och undersökningar, men med tanke på graden av skadan, så skulle det aldrig bli bra. Prognosen var sällskapshäst eller promenadhäst.

Detta var något som var fruktansvärt tråkigt och framförallt väldigt tungt. Vi har inte möjlighet att ha en häst som inte rids, så beslutet blev att lämna bort henne. Att först få tillbaka sin drömponny som man haft så många underbara år med, för att sedan få lämna bort henne igen bara någon månad senare var väldigt jobbigt. Att det blev som det blev kanske hade någon mening, men i dåläget var det bara jobbigt.
Som tur var lyckades vi i alla fall hitta ett bra hem åt Wilma, vilket i alla fall var skönt. Hon var ju trots allt bara sjutton år, och fortfarande en väldigt glad och oerhört mysig häst, så att behöva ta bort henne kändes inte alls okej. Istället fick hon komma till ett nytt bra hem, där hon kan vara sällskap och gå på mindre promenader ibland. Förra ägarna var även bekanta med dem, vilket också kändes skönt.

Jag vill också passa på att säga att denna skada inte beror på att Wilma har blivit på något sätt misskött, eller felriden. Skadan var ingens fel, och det var ingenting som de förra ägarna kände till när vi tog över henne, bara för att vara tydlig.

Så även om det var jobbigt, så blev det ju bra till slut för Wilmas del, vilket ändå är viktigast.