Hopptävling igen!
Publicerat den i Peach, Tävling
Idag var det dags för en till hopptävling, den här gången med första omgången i division 3.
Det blev en tidig dag, då jag var med i första klassen, som var 90cm.
Både jag och Peach var i alla fall taggade, och på framhoppningen taggade hon mot hindrena som aldrig förr! Hon tyckte verkligen att det var jätteroligt, och vi kände oss laddade inför starten. Men sedan var olyckan framme och tjejen precis innan mig ramlade av och slog sig ganska illa. Så jag fick lämna banan igen medan ambulans tillkallades. Tävlingen stod stilla i ungefär 30 min, innan det blev min tur att starta. Så då fick vi alltså ladda om och gå tillbaka till framhoppningen igen. Efter att ha laddat upp och sedan tömts på energi var det lite svårare att ladda om igen. Peach hade inte riktigt samma sug, även om hon fortfarande hoppade jättefint. Vi kände oss i alla fall redo när vi gick in på banan igen, och Peach var verkligen jätteduktig!
Den här gången vågade jag rida mer än på förra tävlingen. Jag var inte like passiv, utan var med och höll om och även höll ihop henne. Det fanns inte ens på kartan att Peach skulle tveka på något hinder, utan hon hoppade som aldrig förr! Inte ens vattenmattan sneglade hon på. Så himla härlig känsla! Till hinder nummer sex tappade vi lite tempo ur svängen, och istället för att driva på och låta henne ta ett större språng, kom vi för nära och då blev det en rivning. Det syns jättetydligt på filmen att vi hade klarat det om hon hade hoppat av tidigare istället. Men det var mitt fel, och jag är ändå helt sjukt nöjd med henne!
Haha, älskar mammas lilla suck efter att Peach har rivit!
Nästa klass fick vi vänta lite på, och då var det alltså lagklassen. Vi samlade energi med hö och betfor och korv med bröd! Dock kändes Peach lite matt till andra klassen, och jag märkte på henne att det blev lite lång framridning till klassen innan. Men jag är ändå helt sjuk nöjd och stolt över henne! Vi gjorde samma fel i den här klassen, men vi hade verkligen inte så mycket energi kvar, och efter hinder nummer sju kände vi oss båda helt färdiga, så jag är bara glad att vi lyckades ta oss över åttan, även om det inte var det mest graciösa språnget någonsin!
Det blev en tidig dag, då jag var med i första klassen, som var 90cm.
Både jag och Peach var i alla fall taggade, och på framhoppningen taggade hon mot hindrena som aldrig förr! Hon tyckte verkligen att det var jätteroligt, och vi kände oss laddade inför starten. Men sedan var olyckan framme och tjejen precis innan mig ramlade av och slog sig ganska illa. Så jag fick lämna banan igen medan ambulans tillkallades. Tävlingen stod stilla i ungefär 30 min, innan det blev min tur att starta. Så då fick vi alltså ladda om och gå tillbaka till framhoppningen igen. Efter att ha laddat upp och sedan tömts på energi var det lite svårare att ladda om igen. Peach hade inte riktigt samma sug, även om hon fortfarande hoppade jättefint. Vi kände oss i alla fall redo när vi gick in på banan igen, och Peach var verkligen jätteduktig!
Den här gången vågade jag rida mer än på förra tävlingen. Jag var inte like passiv, utan var med och höll om och även höll ihop henne. Det fanns inte ens på kartan att Peach skulle tveka på något hinder, utan hon hoppade som aldrig förr! Inte ens vattenmattan sneglade hon på. Så himla härlig känsla! Till hinder nummer sex tappade vi lite tempo ur svängen, och istället för att driva på och låta henne ta ett större språng, kom vi för nära och då blev det en rivning. Det syns jättetydligt på filmen att vi hade klarat det om hon hade hoppat av tidigare istället. Men det var mitt fel, och jag är ändå helt sjukt nöjd med henne!
Haha, älskar mammas lilla suck efter att Peach har rivit!
Nästa klass fick vi vänta lite på, och då var det alltså lagklassen. Vi samlade energi med hö och betfor och korv med bröd! Dock kändes Peach lite matt till andra klassen, och jag märkte på henne att det blev lite lång framridning till klassen innan. Men jag är ändå helt sjuk nöjd och stolt över henne! Vi gjorde samma fel i den här klassen, men vi hade verkligen inte så mycket energi kvar, och efter hinder nummer sju kände vi oss båda helt färdiga, så jag är bara glad att vi lyckades ta oss över åttan, även om det inte var det mest graciösa språnget någonsin!